TheRealAcke

Jag har varit bortrest ett par dagar. Det har varit några märkliga dagar... konstiga känslor och upplevelser. Jävligt påfrestande har det varit. Jag kommer nog att slockna av ren och skär psykisk utmattning.

En saker som jag måste få ur mig nu är att jag nu kan sätta ord på hur mycket jag avskyr en viss dialekt; nämligen hälsingemålet. Jag kom att tänka på det när jag dejtade en tjej som var från Hälsingland för ett par år sen.

Alla i hela världen vet ju hur närkedialekten låter; överjävligt gnällig och nonchalant. Inga konstigheter... men hälsingemålet är ännu värre. Det är också så inihelvete gnälligt, men på ett annat sätt. Men det är inte det som stör mig; utan när någon på hälsingemål ska berätta något, vad som helst alldagligt, så gör de det med en ton som om de kommit på något världsunikt de bara måste dela med sig av. Överlägset, på nåt vis... men det de säger är oftast felaktigt både i sak och i sitt sammanhang, 

Men de uttrycker den som en självklar sanning. Och allt bottnar i att allt som är fel i världen är "dom där nollåttornas" fel. Som om Hälsingland är en bubbla i världsrymden och allt som händer utanför den är av ondo.

Det finns en självgodhet där som är så jävla äcklig...